Hemma hos Sigrid, Sigrids sambo, Sigrid

”Vad gör du?”

”Skriver dagbok. Ser du väl.”

”Ja förlåt, det ser jag ju. Hemligheter?”

”Självklart, annars vore det ingen mening med det.”

”Jag kanske också borde börja.”

”Gör det. Så kanske du lär dig något om dig själv.”

”Gör man verkligen det? Lär sig nåt nytt genom att skriva? När man svarar på sina egna frågor? Som man frågar får man svar, och så där. Eller?”

”Tyst nu så jag får skriva klart. Sen kan vi prata mera om saken.”

”Jag pratar hellre med dig om saken, än jag pratar med mig själv. Jag tror jag lär mig mera på det sättet.”

”Det får du gärna tro.”

Sigrids dagbok

Tänk om jag var så ensam att dagboken var min enda vän. Jag tror faktiskt aldrig jag har haft någon sån period, inte någon enda gång. Det har alltid funnits någon till hands. Kanske inte precis i samma rum, men om inte annat i andra änden av en telefonlinje.

Det har alltid funnits någon som jag har kunnat tala med, och få svar av. Inte samma person jämt, kanske inte alltid den jag allra helst skulle ha velat tala med, men någon.

Morsan hade det förhållandet med gud. Hon sa att hon alltid kunde tala med Honom, och det var definitivt Honom, med stora H och pukor och trumpeter, och att hon kände att Han alltid lyssnade på henne, och att Han gav svar. I någon form.

Nej, jag har aldrig upplevt att det finns någon gud som lyssnar och svarar, kanske finns han, kanske inte, men mig har han i alla fall aldrig visat sitt ansikte för. Det går bra ändå. Jag är både döpt och konfirmerad, det var inte fråga om annat, och ungarna är också både döpta och konfirmerade. Så visst har jag suttit av ett och annat pass i kyrkan. Det känns bra, för det mesta. Om det inte dyker upp någon riktigt träig gammal stöt i predikstolen.

Så bundis med gud som morsan var, det har jag som sagt aldrig varit. Morsan hade sina sidor, men i just den saken tvivlade jag aldrig på att det hon sa var ärligt känt och menat. Som liten tyckte jag att det gav en slags trygghet, att just min morsa hade direktkontakt med gud. Fast det var inget jag skröt med precis. Tror inte att det hade gett några extrapoäng.

Det var nog tur för morsan att hon hade den inställningen, för farsan var inte alltid närvarande även om han fanns i huset.

Att det finns en eller flera andra människor i samma hus, i samma hem, behöver inte alls innebära att man inte känner sig ensam, tvärtom. Det har jag också varit med om, men då har jag haft andra att vända mig till.

Så man kan undra vad jag ska ha dagboken till, egentligen. Annat än som en vana, ett sätt att avrunda dagen. Den svarar ju inte. Fast jo, när jag läser vad jag har skrivit för ett år sen, eller för tio år sen, då kan jag ibland få svar på sånt som jag undrar över. Det är lite kluvet, blir man verkligen inte klokare med åren? Jo jag tror faktiskt att jag har blivit klokare med åren.

Men det är inte tack vare dagboken, det är tack vare de människor som jag umgåtts med, både i fest och vardag, i gamman och i kriser. Det är inte genom att skriva om vad jag gjort och tänkt under dan som gått, det är genom själva levandet.

Jösses, nu låter jag verkligen som en vis gammal gumma. Jo barn, nu ska jag lära er allt jag lärt under mitt långa, långa liv. Lyssna nu noga! Men nej, det har jag också lärt mig, alla måste lära sig genom att leva sina egna liv. Ingen människa kan leva livet i någon annans ställe.