okej komradion är på. Alkisen i hörnet är där med böjda ben och tittar rakt in i en röd vägg. Helt plötsligt så kom en dikt av Bukowski till mig 'the strongest of the strange' men jag skrattade tyst åt den tanken, de är bara en romantisering de också. En romantisering utav en hård verklighet. Och jag rullar fram och möts av rädda ansikten, nöjda ansikten, vackra ansikten, förstörda ansikten. Livströtta zigenarekvinnor som tappat allt hopp och bara tittar ut på eländet som att säga "när tar det slut?" och slut tar det, men det dröjer dessvärre ett bra tag till. Du kommer lida mer och längre. Detta är sanningen som många undviker att prata om. Igår eftermiddag så va jag på någon fancy advokatfirma och lämnade ett dokument av något slag. Fint marmor golv och illuminati dekoration med obskyra ansikten som grimaserar och räcker ut tungan åt dig, i upplysta valv. Bara för att vara ute i kylan igen. Alla vänliga "tack så mycket" och "ha den trevlig dag" som rullar av en likt vatten. och alla felaktiga adresser och krånglande portkoder. Alla misstag man gör. Alla gånger man tvingas påminnas om att man inte är perfekt, men det är ingen illusion jag bär på förvisso. Överallt, så finns det en viss känsla av samma sak som händer en. Hela tiden. Samma andetag, samma blad man läser över och över igen. Det finns ingen mening med något. Man skjuts in i olika verkligheter. men de blir snabbt en repris utav den verkligheten. Och den spelas upp om och om och om igen. Tusen gånger. Tusentals gånger. Men ansikterna ändras lite, men spelar upp samma levnadsöden. Trötta, borttappade, förtvivlande, lyckliga, tomma. Där någonstans finns folk ändå. Som speglar in i någonting som säger något. En liten historia. Ett porträtt.
någonstans så bryr jag mig inte längre för människan har överlag förtjänat skiten, inte bara förtjänat skiten men också gjort sig fruktansvärt beroende utav den.
Alla små jävla förgreningar som leder till samma jävla system. Att byggt på och härstammar från människans idiotiska egoism. Vi kan inte växa mer än så här. De är därför historien är dömd att upprepa sig till lärdomen är tagen eller organismen dött ut.
Detta är den enda sanningen.
Därför bryr jag mig inte längre. Vad som än händer, händer för att de behöver hända, måste hända. Och jag hoppas jag får se det, uppleva det, när all bortskämdhet piskas ur människan på samma sätt som den togs bort från Christian Bales karaktär i Solens Rike.
men samtidigt är jag lyckligt gift. Min fru är mitt allt. Men jag behöver göra saker, utveckla och så känslor och tankar för att ge henne allt, som hon inte kommer gilla, men jag kommer göra det. Jag tänker ta alla gånger hon står och talar om för mig hur och vad som är vad och hur. Jag skiter i det. Jag skiter i allt. Jag ska ge henne det. Det hon verkligen vill ha.
Det spelar ingen roll längre. Ingenting är heligt.
Så här är det jag älskar henne. Och det är det som är viktigt. Det är någonting jag kan hålla fast vid. Jag kan inte kontrollera framtiden, vem hon träffar, om hon älskar mig om ett år, tio år, trettio år. Allt som betyder någonting för mig är riktningen, den totala oförmågan att känna rädsla för någonting.
allting bara är. Det finns ingen barmhärtig GUD, det finns ingen rättvisans GUD, Gud är som vatten, bara ändrar sig efter yttre faktorer och deras påverkan, bara en anpassning som hela tiden dansar fram och tillbaka. Och jag kan känna den när jag rullar fram i Stockholm som cykelbud, då saker jag ser och upplever som dansar lite lätt på mina känslor utan lämna avtryck, allting följer dansen. Och dansen leder ingenstans, oändligt nya blad, oändligt nya tag,