Den hårt bitande vinterkylan hade äntligen börjat släppa sitt tag. Solen tittade fram och värmde dalen så att det hade börjat porla av små smältbäckar här och var. De sprang nedför berget som om de var små barn.
Barn som i vårljuset kommer springande mot sjön för att ta sitt första dopp för året. Som ropar i forsande fantasi och glädjeiver över det kalla men härliga vattnet som sköljer över deras vita ännu bleka kroppar.

Rim var nu några månader och han kunde följa fjärilsfolket med blicken när de flög ut och in ur grottan för att samla nektar från vårblommens krokusar längre ner i dalen.

Det var en vacker vårdag. En sån där dag när solen värmer mot kinden och alla vindar sover långt bort i fjärran. En sådan dag som varje vår börjar med för att få alla fåglar att vilja sjunga igen.

Fjärilsfolket med de små vingarna hade gett Rim en slags mjölk med nektar i som Rim älskade att dricka. Den var söt och ljummen. Den mjölken växte Rim upp på tillsammans med bröd från Lapanbark och bär av alla slag.

Rim växte snabbt upp till en pojke som lärde sig samla nektar och jaga med båge.
Men han kunde inte flyga så som de andra i fjärilsdalen. Han hade inga vingar och det förargade honom många gånger. Så mycket som han såg att hans vänner kunde göra som han inte förmådde. De flög högt upp mot bergtopprna och satt där på klipporna och blickade ut över fjärilsdalen och hela södra Lancala.
Hans fjärilsmor sa till honom att han kunde andra saker som ingen annan kunde...
Som vad? Sa Rim en dag..
Vad kan jag som inte mina Fjärilsvänner kan?
Då svarade hans Fjärilsmor så här:
Du har en förmåga att berätta sagor för dem som ingen annan gör, och du har alltid en lösning på allt som vi ställs inför. Tänk bara på den gången, hur du har hjälpte oss med de stora kärlen som vi förvarar vår nektar i. Det är ju du som kom på att göra dem av Lopanträd. Det är du som har byggt upp vårt hem med tunga sten och stockar och du minns väl den kvällen du jagade bort fladdermössen. Det var så nära att de skulle ta över vår grotta och hela vårt lilla fjärilsfolksamhälle.

Rim kände sig bättre till mods och bestämde sig för att vara glad över att han var just den han var och ingen annan.

På kvällen innan han somnade tänkte han på den vackra lilla flicka som han en gång träffat på trappen till den gamla stugan där de samlades en gång per år för att fira in våren. Kanske hon en dag skulle se Rim och bli förälskad i honom.
Han tänkte att han än en gång en dag kommer att korsa hennes väg igen. Då ska åter Lancalas öknar stå i blom...Rim somnade pch drömde om den nya tiden och Rimitrice Rike.