skriva och rimma

kan väl varenda kvinns

men i nattens timma

det endast en finns

den store poeten

som i ångest orden letar

i besattheten

han sitter och gnetar

på sig själv han ser upp

belåten över sina alster

stolt som en välkammad tupp

men utan några kvalster

han skriver så pennan glöder

rusig av allt det vackra han skriver

poesi hans sinne föder

med en ekorres snabba iver

orden ramlar över stock och sten

det är nästan som ett skred

fantastiskt tycker poeten

tänk att detta jag skrev

nu måste alla tycka

jag är en stor poet

det är min lycka

detta jag vet

släng er i väggen kvinnor

här finns ingen plats för er

på mina ögonhinnor

jag bara karlar ser