Dina stormar driver mig ut på öppet vatten
dina tårar sköljer över mig
och lämnar mig drunknad
i ett hav av din desperation

Kanske var det naivt
men jag trodde att åren
min pappa tryckt mig under ytan
fått mig att utveckla gälar

Försent inser jag att mina skrik
inte hörs här
att jag inte orkar strida emot
och att döden inte tar en snabbt
utan långsamt och plågsamt

Med fyllda lungor och tom blick
sjunker jag mot en botten
som vägrar öppna sig under mig

Skönt nog känns
det
i alla fall
tyngdlöst
att falla i vatten