Nu är det ännu en trasig man
som går på den gröna milen,
förbi våra galler och ner
till korridorens slut.

Han sjunger om tiderna
han aldrig fick uppleva,
de sånger han aldrig fick sjunga och de
ord han blev förbjuden att skriva.
Vi alla väntar på våran promenad
på den sista gröna milen.


Den gamle mannen i cellen
bredvid mig har fått besök av
en präst ett antal gånger den här veckan.
Onda andar, besatt, hjälp honom Gud
är inga ord som kan rädda honom
i detta tillstånd längre.
Han drunknar i inspirationens värld och
vägrar sträcka upp en hand mot ytan.

”Vi är alla oskyldiga män som döms brottsligt.
Våra händer blir bundna innan
vi hinner bli välkomnade till livet,
våra hjärtan skriker efter en frihet efter döden
men våra munnar kan inte kippa efter andan,
ty de har blivit i-hopsydda.\"

Kvinnan i cellen mittemot min
har hostat blod hela natten.
Hon fryser under tiden som vi alla andra
svettas i detta smutsiga helvete
och hon hoppas på ett ljus i tunneln men
det är endast ett tåg som kör
igenom för att lämna oss
patetiska, benlösa djur.

Vi är som spindlar som
någon sakta tar bort benen från.

Kvinnan har frågat efter sin
bror hela morgonen, virrar om att
han kanske vill ha sin älskade
syster tillbaka och att
allt kan sluta bra.
Hon kommer inte ihåg att
det var hennes bror
som lämnade henne där i cellen.

”Spindelns nät fångar oss och
tunga daggdroppar rinner
retsamt nerför våra kinder likt
förtvivlade tårar under mardrömsnätter.
Vi har glömt hur vattnet släcker vår törst,
hur maten stillar vår hunger.
Vi har glömt det där med att
blunda när någon dör.\"

Pojken i cellen över mig kan inte se
vad som händer i de andra cellerna,
han har nämligen förlorat
förmågan att vilja se för länge sedan.
Fadern dog i en bilbomb,
modern blev bortförd av ansiktslösa män.
Jag förstår varför han inte vill se något mer,
vill blunda och vissla på Idas sommarvisa
men jag förstår inte varför
alla andra vill se honom gråta.
Det finns inga fjärilar med
regnbågsfärger i ett blodigt landskap.

”Den pirrande känslan i magen
är inte längre kärlek, utan ett hat
mot oss själva eller kanske
mot det vi aldrig trodde på.
Om det finns någon som kan
hjälpa oss, varför står vi stilla?
Handbojorna runt våra handleder svider,
bränner och äter oss levande.”


Det flyger inga nattfjärilar i min cell.

Jag har ingen heder kvar.
Min heder smulades sönder och
blev till kallt stål som numera är mitt galler.
Det finns inget ljud av friheten
under nattfjärilens vingar,
det finns bara tystnad.
Tystnad som ekar mot iskallt galler.

”Jag klär upp mig för den sista promenaden
och vinkar farväl åt de jag sakta går förbi.
Snart har jag kommit till slutet på den gröna milen.
Nu kan jag andas frihet.”