Fel håll.
Vi går åt fel håll. Stanna.
MEN STANNA DÅ!!

Tystnad. Jag kollapsar här.
Efterskalven som följd av stora bråk är skakande, men befriande.
De är också hanterbara eftersom det finns något konkret att hantera.

Efterskalv som följer oss är istället bara total radiotystnad.
En evighetslång ångestfylld stillhet och obotlig tomhet.
Det är den typ av efterskalv som med tiden gör en galen på allvar.

Kommer du ihåg vad som var det bästa med oss två?
Då vi insåg att vi var med varandra för att vi ville, inte för att vi behövde.
Vi klarade oss utmärkt på var sitt håll, men trivdes så innerligt ihop.

Det var då.
Innan allt föll samman och gick i kras rakt framför våra ögon.
Allt.
Inklusive mig själv och allt som varit jag fram till just den stunden.

Instängda skrik som ekar i lägenheten.
MEN STANNA DÅ FÖR I HELVTE!

Vi går åt fel håll, för vi går åt olika.