En god bit utanför byn, bortom annan bebyggelse, hade prästgården en ännu obrukbar teg. Där röjde Elof mark. Drängen före honom hade börjat bygga en stengärsgård av de bumlingar han hunnit samla ihop. Det var hans lott att fortsätta bygga på med nya stenar.
Ända sedan bittida hade han grävt, bänt och burit. Nu stod solen som högst. Matsäcken var tömd på ölsupa. Huvudet vilade mot en trädstam. En kort tupplur och han skulle på det igen.
Medan han svävade mellan sömn och vaka dök Huldran upp i hans medvetande. Hon kikade fram mellan trädstammarna, än här, än där. För att se om han var farlig tog hon god tid på sig att ge akt på honom. Till slut tog hennes åtrå efter människa överhanden. Hon visade sig för honom i hela sin gestalt. Naken och barfota gick hon rakt mot honom med mjuka rörelser.
Nu stod hon vid hans fötter. Han kände styvnaden peka i byxorna. Försiktigt kröp hon upp utmed hans utsträckta ben och satte sig grensle över honom. När han kom in i henne skrattade hon av välbehag. Hon böjde sig fram tills det långa håret hängde ner över hans ansikte så att han ingenting kunde se. Men desto mer kände han hennes solvarma, mjuka kropp röra sig i rytmiska, återkommande rörelser tills njutningen brast som ett stint juver och vätade dem båda.
När det var fullbordat gled hon ur honom, reste sig upp och gick samma väg som hon kommit. En sista gång såg hon leende på honom över axeln innan hon försvann mellan träden. Ännu en stund efter att hon var borta dröjde sig hennes doft av mjölk och honung kvar.
Han sträckte på sig och blev med ens alldeles klarvaken. Han såg sig om utan att se någon.
Vad hade ha väntat sig?
Då märkte han att det kändes svalt i skrevet.
Han var våt.