efter brötat med lite hemmagjorda vapen och dvs verktyg, fick jag skymtat en handslipad machete med svart plasttejp runt "handtaget". Han hade rött spretigt hår och lika vild blick som rödspretigt hår. Killen gick runt i 120 procent, vad enda tanke var överbelastad och stressigt framtagen och analyserad. Han kastade sig fram i sig själv, de fanns ingen hejd alls...
Jag satt där, trött. Lite för trött för det, för hela hans energi, hela hans sätt.
"titta, titta här!"
"aha"
"fattar du vad man kan göra med någon om man hugger någon med denna?"
jag va inte i stånd med att förstå någonting alls och skruvade på mig lite obekväm i situationen, mitt stora tunga huvud orkade inte... Inte idag heller. Allt har varit mer eller mindre en mardröm sedan dag ett, så man vart van... men ibland va det ändå lite för mycket.
ojdå, jag hade visst inte svarat... nåja, de va inte precis som om det spelade HONOM någon roll, och inte precis som om det spelade MIG någon roll heller.
kaoset, till och med detta va, egentligen ganska slätstruket.
"Du? fan..."
"mm"
"nä, fan... jag glömde... har du sett... vänta! Där är den! Va inget..."
jag tittade oförstående på honom medans han gick runt i sin tjackyra. Knäppa uppskruvade rödtott…
"jag har en öl om du vill..."
"ja tack" avbrött jag
han log och försvann in i ett annat rum. Det skramlade till, någon metalliskt föll till marken och han kom med en öl. Jag knäckte den. Försökte fixera på något annat, inte honom, jag blev alldeles tom och snurrig utav att följa honom med blicken, men blicken följde honom likt förbannat.
varför denna trötthet? denna enorma trötthet som väger mot mig hela tiden, trycker ner mig i skiten. Som någon stor tungt som liksom sitter över mig, tvinga mig att andas i skam.
"är du säker på att du inte vill..."
"nej, jag klarar mig" jag avbröt han igen.
Min vän va där för att köpa, inte jag. Jag ville vara tydlig med detta. Jag har blivit då och då i väg dragen på mina vänners drog affärer. Man sitter där som en trött gammal hund, och bara längtar därifrån.
inte ens lite våld, inte ens lite obegripligt våld... bara tom, stollig galenskap som skrek efter något, en slags inre tomhet som vägrade flytta på sig.
klockan va bara ett på dagen. Men jag hade redan varit uppe i 20 timmar. Ibland undrar jag varför, varför allt är som det är.
varför min vän sitter där med rödflammigt ansikte och vill så snabbt som möjligt gömma sig under drog filten. För mig va det aldrig en filt, jag ville ha...
jag va på sett och vis redan förstörd. Jag ströp mig själv via alkohol och hade inga större ambitioner än så...
att långsamt strypa mig själv.
kasta allt i den tomma tidens hål.
låtas att jag är en författare, låtsas att jag begriper någon del av oss dem flesta inte kan nå, ett slags själsligt djup... ännu en mörk skugga. Varför kasta ljust på det? äsch vet inte...
varför i överhuvudtaget skriva om någonting alls? vi läser och skriver för att vi behöver fly... vi dricker och drogar för att vi vill bort...
väldigt få människor klarar av att se verkligheten i ögonen ett helt liv utan att titta bort.
det finns så mycket att se, för alla som vill.
äsch, va fan vet jag?
typ inget...