Ligger i min säng och försöker andas,
vänder ansiktet mot sidan där du legat.
Stötvis förnimmer jag din doft,
motvilligt men ändå längtansfullt.
Satan vad jag gillar hur du luktar...

men jag vet att jag inte borde,
för min egen skull.
Det gick ju så bra när du väl var här,
jag hade full kontroll över mina känslor,
även om min lilla Tingeling fängslad i hjärtat bankade febrilt efter vad som en gång fått spira fritt.
Jag dränkte henne i pina colada och god, stark öl och lät henne tystas.

Men nu, med ansiktet begravt i kudden du sovit på,
med sprängande känslor bakom ögonlocken och i strupen..
så flödar minnen,
sensationer.

Ditt leende och din blick när jag kom ut från toaletten på puben,
lunchen på andrum, hångel i min soffa, Helsingborg.
Dagen i parken.
Den där jäkla dagen..
jag var så lycklig,
du var så fruktansvärt vacker.
Berusad av både dryck och dig,
såg jag dig svassa iväg i din blåa klänning,
kunde inte och ville inte slita blicken från dig..
och jag har nog aldrig känt så många fjärilar snurra i min mage på samma gång.

Min tanke då, så naivt,
var att detta är bara början på något fantastiskt.
Jag minns ännu tydligare dagen efter,
vemodet som tyngde hela min själ,
utan att ens veta så visste jag att det var sista kyssen.

Bittert ångrar jag att jag inte kunde njuta mer av den...
Lyssnar på musiken,
känner in texterna,
synen blir grumlig..

Det kittlar i min ögonvrå och kudden blir blöt.
Det händer så lätt nu för tiden.

Jag har nästan glömt hur de lyckliga känslorna i de glada tonerna kändes...