jag ger ut någon signal, som får de andra i min klass att akta sina ord , de är försiktiga, frågar snällt ect, inte direkt respekt utan mer rädsla (tror jag, definitivt inte respekt iaf)
jag vill hjälpa dem , men jag tål dem knappt. Fy fan vilket jävla rövhål jag är , jag vet , men vad jag känner inför saker är så jag känner inför saker och jag drunknar långsamt så förvänta dig inte att jag skall släppa det och le bara för att du skall få ro...
Men det är inte bara det , det finns ett sätt dem tittar på mig , alla utan Khaled , han ser på mig som en vän , som en vän ser på en . Och jag ser honom som en vän, så som jag ser på en vän. MEN de andra , många orkar inte ens låtsas eller vill låtsas . Alltid när någonting sådant händer ser jag hur jag när vi är ute en kväll ( ej hänt ännu ) hur jag trycker ner någon som försöker trycka till någon i klassen på ett sätt som gör att de förstår lite mer , varför jag nästan aldrig pratar med dem.
egentligen inte för att vara dryg , utan egentligen för att bespara dem det jag har inom mig, och det är inte vackert , och de ger fan i dem , och alla andra och det säger precis vad det vill , hur det vill säga det och de bryr sig inte om något annat - en mastodont inom mig , hårdare än fan döden själv - och jag spelar ut det kortet hur fan jag vill utan egentligen eftertanke, för det är fan så enkelt att stå där och vara det jag är , när jag är känslan jag bär inom mig. Men det är fan så svårt att låtsas att man är bara en nöjd individ och ingenting är fel - och bara le och sup och knarka och knulla - nej !
jag orkar inte - ur min väg - låt mig va... tyvärr, men så är det. Och kanske det är jag som måste ändra mig för att passa er , men det kommer inte ske
så vi kanske borde fortsätta åt varsitt håll , mänskligheten och jag... Jag är öppen för en ökad splittring. Inte mig emot - inte det minsta... Det finns liksom ingenting kvar i mig som säger att jag måste passa in eller anpassa mig , snarare tvärtom , sådana situationer äcklar mig