Ibland kan sorgen tränga igenom alla sinnen. Minnen väcks till liv. Allt det som förträngs kommer plötsligt fram. Drömmar blandas med verklighet i ett sammelsurium av minnen och insikten kommer att posttraumatiskt stressyndrom är en verklighet.

En spännande berättelse ska alltid ta sin start mitt i handlingen. Eftersom verkligheten inte har någon mitt är det i själva verket omöjligt att beskriva verkligheten på detta sätt. Sanningen är att tankar flaxar mellan nuet, oro för framtiden och glimtar av uppväxttiden. Åtminstone är det så för mig.

För många år sedan läste jag  romanen påven Johanna. En av romanens centralgestalter hette Arsenius. Jag minns den förrädiska ondska denne gestalt bar med sig, fjärran från Bellmans beskrivning av den lättfotade Ulla som trots verklighetens tragik - den lyckliga horan ser jag som en myt - ändå framställdes i lyckliga omständigheter omgiven av bacchus vänner i salongsfäig berusning.

Det finns goda människor - jag betvivlar inte det. Att själv erkänna sin egen ödmjukhet är att ge sig själv ett nackskott i ren självmordsdrift. Ändå föreställer jag mig själv som god, eller åtminstone i ren föresats och tror mig inte om att vara den enda skygga varelse som strävar efter denna utopi.