1989 utkom raskrigsromanen "Hunter". Det intressanta med romanen är att där finns beskrivet instruktioner för hur man bygger en bomb. Naturligtvis kan man idag finna all sådan information på internet och boken hade därför aldrig behövts skrivas om författaren hade klart för sig den kommande nätbomb som informationsteknologin bokstavligt talat förde med sig. Sanningen är att fiktionen alltid har varit det krypterade budskapets medium. I skydd av barnbokens medium skrev Salman Rushdie en politisk pamflett som beskrev den censur det fria tänkandet utsätts för. Sedan romanens födelse har den varit ett legitimt verktyg för att föra fram förbjudna och illegitima tankar, ofta dolda i metaforer och liknelser. Det vackra, utsmyckade har ofta tillkommit som en följd av motståndets lag. Ett sätt att komma undan och kompensera för den censur sanningen utsätts för. Med det vill jag säga att vad jag än skriver i denna roman, hur sant det än är i all sin mörka smutsighet, så kan jag ändå gå fri. Detta är ändå en roman och vad som egentligen är sant är något som endast de berörda har kännedom om. Så så länge bokbålen inte flammar och ordens blad målar himmelen svart med sin sot, så kan jag skriva vad jag vill och endast i värsta fall mötas av en religiös fatwa.