Inom psykologin talar man om falska minnen. Berättar mamma för dig om morbror Putte som du träffade som liten kommer denna information att lagra sig i minnet som om du träffat morbror Putte - trots att du i själva verket aldrig i realiteten träffade morbror Putte. Falska minnen kan alltså mer eller mindre oavsiktligt planteras. När pedofiljakten var som värst för några decennier sedan lockade psykologer genom olika metoder fram minnen av sexuella övergrepp utförda av fadern på det barn som i vuxen ålder skulle förträngt minnet för att istället utveckla depression. Jag minns knappt namnet på någon av dessa metoder längre. Jag tror primalskri var en av dem. Många kvinnor var det ivarjefall som av sina psykologer fick veta att deras depressioner som vuxna berodde på förträngda barndomsminnen av sexuella övergrepp.

Att jag tar upp det här beror på att jag själv växte upp med ett falskt barndomsminne. Jag minns att jag som liten hade en äldre bror som jag älskade väldigt mycket. Den enda händelse som jag direkt har i minnet är när pappa står i dörren med min bror. Pappa vägrar släppa in honom och skriker åt honom. Det är hela minnet samt vetskapen att pappa kört ut min älskade bror. I många år sörjde jag min bror och var övertygad om att det jag mindes verkligen hade hänt. Jag minns att han var mörk, vilket får mig att inse att jag måste ha förväxlat en incident med min äldsta syster som var mörk. Allteftersom jag växte upp insåg jag att minnet var ett falsarium. Varför man skaffar ett sånt minne är mig helt obegripligt, men nämnde ändå för min mamma att jag önskade mig en storebror. Kanske var det också mammas önskan efter en son som spökade? Efter två döttrar önskade mamma sig en son. Det fick jag berättat för mig flera gånger. Kanske var det det som gjorde att jag under mina tidigaste barndomsår vägrade att vilja vara en flicka, utan önskade att jag fötts i en pojkes kropp. Kanske är det så att man som barn kan längta så efter sina föräldrars kärlek att man är  villig att förändra sig totalt för att få förmånen att bli delaktig i en strimma kärlek?

Som vuxen tänker jag inte längre så mycket på detta. I själva verket inser jag att jag minns mindre och mindre av min barndom. En sak gjorde jag dock som vuxen. Vid ett tillfälle fick jag tillgång till register över Sveriges befolkning och kunde gå in och se vilka som var skrivna på vår lägenhet runt 1970. Där kunde jag kallt konstatera att det bara var mina föräldrar och mina systrar och jag som var skrivna på den adressen. Effektivt hade jag dödat en noja som djupt inne hade gnagt mig.