Det finns möten som inte blir av och som man ibland kan fundera över hur de kunde ha blivit. Min mammas stora avund var att hennes systers ena dotter var gift med en kändis. Han var en känd kriminolog och deckarförfattare och skickade åtminstone en av sina deckare signerad, hem till oss. Jag minns att jag började läsa lite i boken. Minns inte vad den hette, men jag fann den enbarmligt tråkig. Extremt detaljrika beskrivningar av saker och torra beskrivningar av horribla händelser. Fortfarande minns jag den detaljerade, torra beskrivningen av en mördad prostituerad som hade fått ett stolsben inborrad i underlivet. Jag läste aldrig ut boken och har aldrig läst mer av honom sedan dess. Förmodligen är händelserna han beskriver korrekta. Fick veta av mamma att underlaget till berättelserna föregås av noggranna genomgångar av polisrapporter.

När jag flyttade till stan 1988 fick jag en inbjudan till min mosters 70-års-kalas. Festen skulle hållas i min kusins och hennes mans villa och jag skulle därmed få privilegiet att inte bara träffa moster och kusiner, utan dessutom denne kändis. Kritiskt beskådade jag mig själv och undrade vad jag skulle sätta på mig. Det kändes inte riktigt som om jag skulle passa in i detta sällskap. Det slutade med att jag inte gick. Kändisar var inte riktigt min grej.

Idag funderar jag över dessa släktband som jag valde att bryta på grund av min avoghet. Att mamma frotterade sig över att ha blivit hembjuden en gång till dem stärkte säkert min avoghet. Jag hade svårt för att tycka om det som mamma gillade, i synnerhet då det handlade om pengar och kändisskap. Mamma berättade entusiastiskt om att hon blivit bjuden på egen fångad fisk, tillagad av denne kändis. Hon berättade att han gärna städade hemma och att det var i dessa stunder som han funderade ut vad han skulle skriva.

Min kusin var socionom. Förmodligen hade hon och hennes syster valt det yrket eftersom min mosters man var alkoholist. Det var åtminstone så jag föreställde mig det. Tillsammans hade min kusin och hennes kände man dottern Julia. Jag gladde mig åt att hon även bar det släktnamn som alla kvinnor bär i vår släkt.  Det är så vi identifierar varandra. Efter min mormorsfarmor, född Sebell.

Även min kusin frotterade sig med kändisar. Hon drev ett konstgalleri kallad Mareld och min mamma berättade hänfört att visningarna hade dragit kändisar som P.G. Gyllenhammar.

Visst hade förmodligen detta möte kunnat bli intressant, men de intressantaste mötena sker med högst vanliga människor som aldrig någonsin får sin historia upptecknad i skvallerpressen eller historieböckerna.