Jag promenerar i het längtan. I ett tyst och lättantändligt mörker. Skogen är hög. Luften är ljum. Löven försvinnande svarta.
Endast en gnista. En liten sliten rispa. Behövs.
För att bygga denna illusion av rimlighet.

Detta psykbrott av förvirring.
Dessa indränkta facklor av spets.
Eldhav.

Du är supersensitiv.
Du är mitt enda superlativ.