vi skildes som ovänner 

du är ingen jag känner 

du spelade ett spel

allt var mitt fel

du sa jag ingen riktig kvinna var

därför du inte ville stanna kvar

men jag anade ugglor i mossen

när du käkade på den där kabanossen

men du förnekade så bestämt

allt var bara ett skämt

det ingen annan var

det aldrig allvar var

men jag förstod snart hon dig spolat

du har alltid varit knäpp i kolat

 jag blev så förbannad och sur

vi skrek åt varann i en regnskur

sedan blev vi tysta och sa inte ett ord

sedan sa du: Jag saknar dig.

vi satt där vid ett bord

du sa: Har du saknat mig?

Jag sa: Nej, inte det minsta.

Dig kan jag både ha och mista.