Tolv tunga dygn
sprättar upp mitt inre stygn efter stygn.
Det bultar och det bränner
men det är endast nåt jag känner.

För inom mig är nåt på väg att hända
och kanske är denna smärta på väg mot sin ända.
I alla fall för denna gång
i livets eviga kretslopp sång.

Det känns som jag sjunker
långt ner i en bunker,
där ångesten tynger mitt bröst
och ett eko hörs från mitt förflutnas röst.

Jag ligger stilla och betraktar allt som händer.
Känner att allt inom mig liksom vänder.
Det är som ett virrvarr i hela min kropp
men ändå känner jag ett ljus av hopp.

Blodet pulserar i mina ådror
likt forsar på våren.
Det bultar och slår genom de oläkta såren.

Tårarna rinner längst med kinden
och jag tycker mig nästan känna vinden.
Det är som om någon blåser ömt på min hud.
Jag känner en kärlek och närhet och tänker på...
Gud.