ibland får jag en känsla i den tomhet som jag nu befinner mig i, en stagnerad sådan. den känsla som trots allt tar sig ur vakuumet är en som vill förändra något. suga ut vakuumet, gör något så fullständigt att vakuumet tvingas bli en del av det. något som konkret kan innehålla ingenting. då skriver jag saker som aldrig skrivs om, skrevs dem om skulle vakuumet kunna smita förbi den blinkande markör som inväntar orden. därför måste texterna stå oomskrivna. försvinna som en liten tomhet, då dem sällan innehåller något, i helheten som är flödet på poeter.se. på det viset behöver jag inte hålla mig fast vid den förändring som måste göras. det är lättare när det är tomt