Hon plockar med pengarna i sitt kassaskrin. Räknar belåtet antalet sedlar. Tittar på sina kontoutdrag. Sammanlagt en ansenlig summa. Girigheten lyser i hennes ögon. Snål är hon med både pengar och känslor. Det är som att det svider i henne. Att ge.

Sonen, han får klara sig själv. Han ska ingenting ha. I värsta fall får han låna mot ränta. Sonhustrun tycker hon inte om. Kommer från en fattig familj. Har ingenting att bidra med. Är dessutom slösaktig. Sonen och hans hustru går ofta på restaurang. Sätter sprätt på sina pengar, tycker hon.

Dessutom vill de inte ha henne hos sig så ofta. Vad det nu kan bero på. Hon vill ju umgås med sin son. Det enda som är bra med sonhustrun är att hon lagar god mat. Det måste hon trots allt tillstå.

Men tänk att de inte ville bo på övervåningen i hennes hus, när de blev erbjudna detta. Mot hyra förstås. Då kunde hon ju få lite hjälp ibland. Det är sonhustruns fel. Det är hon övertygad om.

Men sina pengar har hon ju. Det känns gott när sedlarna prasslar mot händerna. Hon slår ihop kassaskrinet. Låser det nogsamt. Gömmer det på en hylla högst upp i garderoben. Tillsammans med sitt okänsliga hjärta.