Vad är det som gör att våra repliker innan vi tystnar verkligen blir en del av vår verklighet och inte bara kastas omkring i scenrummet utan att finna något djup i vårt manuskript eller någon annanstans heller varför allt det efterkommande inte blir ett trauma som vi alla blir en del utav?
Ty den som gör tomrum i kontexten till en del av våra liv har därmed skapat ett nät vi alla är hjälplösa i men samtidigt då jag skriver det här
har en spegling av nästa äkta tårar etablerat sig på mina ögon
Allt detta talar om att det verkligen finns en återuppstånden medkänsla i kontexten till vad nytta det nu har då detta faktum inte får lämna berättelsen beroende på att ingenting som har skrivits ned får lämna denna verklighet utan att bli en ickehändelse som aldrig får gå till ro i vår själ.