Hatet höll sitt strupgrepp om mig.
Klämde åt. Kramade om hals.
Kunde inte längre hålla tillbaks tårarna.
I mitt fall jämnas jag med marken.
Bonar mitt golv med snor och slem.

Inga händer kommer lyfta mig upp.
Ingen höra mitt gråt.

Jag tar med mig en lärdom.

Nästa fall är tjugo minuter längre.
Tjugo gånger smärtsammare.
Tjugo centimeter längre från stöd och hjälp.

Denna lärdom, ett vansinnes mönster.
En lärdom som motverkar min friskhet,
min sunda självälskenhet,
min tillit till älskade människor.
Mitt vansinnesmönster nöter allt sant och älskvärt bort.