Det tar en stund att promenera bort till skogen men väl framme känns det så härligt. Det är en nyupptäckt liten skog för mig och jag fastnade för den redan första gången jag var där.
Det är sent på eftermiddagen och ett svagt dis har börjat lägga sig mellan träden. 
Det doftar skog och mina skor sjunker ner i den mjuka mossan där jag går. 
När jag stannar till och lyssnar så hör jag bilarna som kör på vägen som inte ligger så långt härifrån.
Men ändå upplever jag en sån stillhet och tystnad i skogen på nåt vis. Det är en mjuk nästan dämpad energi i hela skogen. Det är skönt för den dämpar även mina tankar och jag känner mig mer närvarande i kroppen.
Jag strosar längre in i skogen och stannar till emellanåt för att bara njuta av stunden. 
Då känner jag att jag inte är ensam. 
En nyfiken och nästan lekfull energi finns omkring mig.
Energin blir mer påtaglig ju mer dimman lägger sig mellan grenarna.
Det är som att energin får fäste i de små vattendropparna och blir mer märkbar för mig då...
Jag vet inte, det kanske bara är inbillning. Jag sätter mig ner och tar några bilder med min mobil. Jag känner en sån glädje och inspiration i att få fotografera just nu. Det känns upplyftande eftersom jag varken har känt glädje eller inspiration på så länge. När jag sitter ner och tittar hur bilderna blir så känner jag den där nyfikenheten runt mig ännu mer och det känns även som att den är glad över att jag berörs av skogens skönhet. Det börjar mörkna och jag går vidare för att komma ut ur skogen. Jag känner mig tacksam över att ha fått lite energi och jag tänker på hur skönt det är att kunna promenera "ensam" i skogen och samtidigt känna sig så lugn och trygg.