har en kista med guld pengar som jag brukar fylla min plånbok i läder med. (hitta den på en soptipp) och sedan går jag till affären, lägger pengarna i myntinkastet... till den evigt växande köns stora förtret. Å jag kan inte låta bli att le. för jag ser det absurda i hela grejen.
där står jag å ser ut som jag gör. fan man ser ut som en som tigger ihop brödfödan, å sanningen fram så är det inte långt ifrån...
Men jag luktar bättre nu. går bättre. ler bättre. Det finns inget uppsåt eller djävulskap bakom mitt leende... eller mina halta steg.. eller halvdana kläder... smutsen på handlederna och in mellan naglarna är äkta.
Och så är också drömmen bort ifrån det här. Jag är villig att ge den allt. Min dröm.
Men jag märker att de finns en aura av något konstigt/ udda över mig. Och ibland när de jag jobbar för pratar med mig så är det som om de försöker se det men inte kan.
eller de kanske vill göra mer för mig men inte vågar? de kanske vill hjälpa mig men vet inte hur? och jag vet inte heller hur? för jag tycker jag gör just de...
Jag tar en livslång dröm och försöker göra verklighet av den.
jag har alltid varit på väg mot rännstenen men aldrig riktigt redo. inte riktigt blommat ut. förrän nu. nu är fokusen rätt. inställningen rätt. tiden rätt.
jag hade en vag förhoppning på att en "kvinna" skulle rädda mig ur det. Men jag gör inte de längre. Jag va rädd för mitt öde.
jag va rädd för va jag va här för att göra. men inte nu längre.
De som tidigare varit ett problem är nu något jag tar med ro.
å den senaste Robert Calvert psykosen va bara en grej...
att ta över mig de jobbiga initiala
Men också att vara "the right stuff" fast inte för någon "baby" utan mig själv.
bli "the right stuff" ååå stanna där