Nu till denna absurda verklighet. Vi är alla dessa ögon, ansikten, munnar... som låter, flåsar... röda svullna ansikten som glömt hur det är att faktiskt försöka. Att faktiskt finnas och låta glöden ta stryk, bara för den klarar av det.

jag kan koda livet ner i ett powershell skript
foreach ($händelse in $händelser) { (Get-ADuser -like "emotional-spin' -filter* | foreach ($händelse in $Times) | select-object userprincipalname
$minarrya = "faktiskt resultat"

sammanfattning = väldigt mycket hände, upplevdes | men vad blev faktiskt gjort? | utmanade vi någonsin det som skrämde oss till tystnad? | Get-Content

nja, ni ser... hela tiden en tydlig otydlighet som fullständgt dansar omkring på chans och hoppas kunna flörta sig fram till nya möjligheter, bara för att snabbt inse att man aldrig va så hemskt unik till en början med... och någonstans på vägen så hade man lyckats släta ut de lilla man faktiskt hade och det är då pengarna kommer in i bilden

jag tjänar för jävla bra som IT-tekniker, faktiskt. inte för att skryta. Och det är en fnyttig otillräcklig vardag ändå, och pengar gör varken till eller ifrån egentligen... det är bara något jag har VÄLDIGT gott om.
Jag cyklar till jobbet, till skolan, min fitness börjar bli ganska bra faktiskt. Och livet är egentligen för bra just nu, för att kunna skriva (kunna behöva skriva) (kunna skriva en behörighet) - tråden bryts - lyset tänds och släcks... en märklig värld vi lever i
någonstans på andra sidan, svälter folk ihjäl... och dödar varandra.
bilkrocker, förvriden stålskrot och andra hemskheter... blödande dårar, rädda dårar, gråtande dårar-- se upp ---

en verklighet byts så lätt ut, så håll inte för hårt i den du har... jag kommer fortfarande ihåg ljudet av vatten som sakta kommer upp i grader nog för att börja koka...detta sprudlande myrar av raseri... och vad gjorde jag med sådana stunder? som en tyst hand för munnen
som ett annars rent glas med en fett fingeravtryck på som lyser i morgon ljuset... och man har vårt att definiera hur mycket detta stör en... mycket? inget? kanske nästan inget...? men ändå --- någon röker en cigg... känner lukten, detta brukade jag koppla till någon slags frihetskänsla... men numera så känner jag hur lungorna minns smärtan efteråt--

jag har ringlat fram, galen i alkoholträsket --- och nu står jag frånvarande i nykterhetsträsket

det finns ingen i världen som behöver älska mig eller mina ord.
jag bara finns, bara det är ju helt jävla obegripligt
en stolpe lyser röd, det betyder stop - i våran värld
det röda ljuset blir gult (man förbereder sig)
och slår om till grönt -- alla går

jag dricker upp den sista ljumna slatten kaffe, med kokosgrädde
drömmer om att slå ner någon i blint raseri ---
någonstans inom mig så ser jag det fina i det, att få ge utlopp för någonting så stort inom en
--- innan blodet slutar flyta, och man ligger där stel
i väntan på något annat