Det var min son som övertalade mig att bli cyborgare. Jag trodde inte på det där  snacket att människor skulle bli utrotade och att det enda sättet att klara sig var att bli en cyborgare. Dessutom ville jag inte bli en maskin. Men nu har jag vant mig och jag trivs bra i min "rustning". Det var tur att jag lyssnade på min son med tanke på det som hände sen. Människor blev utrotade på riktigt. Det sägs att det finns några hundra människor som har överlevt och lever i skogarna i Värmland men det tror jag inte på. Och även om det är sant, vem vill leva i skogen för resten av livet?

Så jag blev en cyborgare. Och inte vilken cyborgare som helst, jag är en Tesla cyborgare. Vi är de bästa cyborgare som finns, ingen annan kommer i närheten av vår prestanda. Vi har den längsta batteritiden och våra egna laddstolpar överallt så vi riskerar aldrig att bli urladdade. Och att bli urladdad är det sista man vill. För då blir man liggande nånstans ochs riskerar att bli omhändertagen och omprogrammerad till nåt helt annat än det man var innan. Så det gäller att ha koll. Imorgon ska jag på dejt med en cyborgartjej. Jag tänker bjuda henne på cyburgare.  Sen får vi se, det kanske slutar med cyborg sex.