Det är den eviga tystnaden som kommer
isande blå
med tomheten skallrande
över hela det grinande ansiktet
Då är kramen från dig
en del utav mig
Vi är så hjälplösa båda

När enbart skalen finns kvar
och kylan den drar
under de daggvåta grenarna
vid Perssons fure
Då är tystnaden i dig
innesluten i mig
Var och en är en del av oss båda

Då hjälper ej hångrin
ej heller grimas
Vi ställs inför fullbordat faktum
Det är döden som kommit
men honom kan vi ju inte få ut något av
vi ligger där förslutna ju båda

Det obeskrivbara är till det yttre
som skinande kristall
Det är ej längre illasinnat eller farligt
Från himlen en utblick
vi ser båda två
hur vi ligger där kullstjälpta
i nattens iskalla blåa kokong
.