Livet är så väldigt mörk ibland. Utan ljus. Utan något hopp. Det känns som livet är ett datorprogram med nollor och ettor. Fast i mitt liv finns det bara nollor. Och jag lever i hoppet att en etta skulle dyka upp. Men det gör det inte. Inte ens en liten möjlighet till det. Livet fortsätter att vara en oändlig rad av nollor.

Mitt liv känns ibland som att trappa i en meter djup snö. Jag trampar och trampar, men kommer ingenstans. Och när jag gör det, faller jag ändå på en sten. Faller djup in i snön. Jag känner bara kallt och allting är mörkt. Jag lyfter mig upp, men efter några steg, faller jag igen på en rot. Varje gång jag faller, har jag svårare och svårare att ta mig upp. Varje gång ligger jag längre och längre kvar, som om jag inte skulle bry mig. Men än så länge tar jag mig upp. Men hur länge? Det vet jag inte. Ett tag till.

Mitt liv känns ibland som en mörk rum. Jag försöker hitta vägen ut. Jag viftar mina händer runt och runt. Försöker hitta någon bekant föremål i det mörka rummet. Men hittar ingenting. Jag slå bara mina tår till olika saker hela tiden, utan att veta vilka dem är. Ont gör det varje gång. Mer och mer. Hur länge kan man fortsätta slå sig själv. Det vet jag inte. Och det vill jag inte veta. För när jag vet det, slutar jag kämpa. Jag slutar att kämpa ut från den mörka rummen. Jag bara lägger mig ner. Men ett tag till viftar jag mina händer och slår mina tår.

Mitt liv känns ibland som att ha en svart plastpåse i mitt huvud. Jag ser ingenting. Bara svart överallt, vart jag än vänder mitt huvud. Och jag känner hur tungt det är att andas. Varje gång jag känner smaken av plast i min mun och varje gång är det tyngre och tyngre att andas. Varje andetag tar mig närmare slutet. Varje andetag ger mig en stund till. Och jag fortsätter att kämpa. Jag fortsätter att andas, även om det känns tyngre varje gång. Jag kommer inte att ge upp. Inte än.

Jag kommer att fortsätta mitt liv med nollor. Dag efter dag tills jag hittar min etta. Kanske då allting vänds. Det hoppas jag. Jag har inte så mycket mera tid kvar. Jag orkar inte lyfta mig upp. Eller ta emot flera slag. Eller dra in dem tunga andetagen. Men ett tag till. Kanske det kommer snart en etta i raden av nollor.