Fast detta är inget nytt, käraste.
Jag upprepar mig ständigt till
din stora förargelse.
Jag förväntar mig något av dig.
Vet egentligen inte vad.
Men det är något min själ
längtar efter...
Ett behov som behöver få
sin tillfredsställelse.
Och jag menar inte det du tror.
Så enkelt är det inte...
Ibland låter du mig ana..
öppnar en liten springa...
låter mig se en annan värld...
en annan verklighet...
Och jag stannar...
Väntar på nästa glimt...
Det är en förträfflig taktik dock.
Jag är fortfarande kvar.
Väntar. Väntar. Väntar.
Fast, du kanske inte vet själv?
Kanske inte förstår?
Väntar du kanske något av mig?
Något du behöver men inte får?
Så, lilla människa, är det kanske...
att leva, älska, hoppas, vänta...
Medan tiden gör sitt verk...
Trubbar av vår längtan till
ett accepterande av realiteten...
Och vi summerar vid livets slut...
Vad borde vi ha gjort...
Och vad gjorde vi inte....