Varje morgon kokade jag mitt kaffe och läste morgontidningen framför tv 4 nyheterna innan jag sen tog bilen mot tågcentralen. Jag har alltid gillat att åka tåg, att sitta där i mitt säte och kolla igenom gårdagens mejl och ringa klienter innan man kom in till kontoret. Var så tråkigt att åka bil också helt ensam speciellt så här års när allt bara är mörkt och kallt. Nej jag föredrog kollektivtrafik även fast jag inte erkände det för många. Jag lyssnade på en ny podcast denna morgonen än den jag brukar lyssna på som handlade om att vardagen inte alltid är som den ser ut. Hur vi blir iakttagna av allt ifrån trafikkameror till våra egna mobiltelefoner. Men det sista dem sa i pod avsnittet skrämde mig lite. ”Hur vet du att dem människor du ser inte iakttar varje litet steg du tar”. Jag satt i bilen ett par extra minuter och hoppade sen snabbt ur bilen med min jobbväska i högra handen. Sick sackade mig emellan allt folk på perongen i väntan på sina tåg tills jag kom fram till min station som fortfarande ekade tomt. Varje morgonen stod en dam längst med ena tågbaneväggen och sålde tidningar men idag var hon inte där. Tänkte väll egentligen inte så mycket på det utan klev lugnt in på mitt tåg när de anlände och satte mig på min plats med datorn på det lilla avlastningsbordet. Sen svartnade allt och tåget stod still och en röst hördes genom hela tåget från chauffören som beklagade över att vi hade fått elfel. Inte nog med att jag skulle bli försenad till jobbet så fanns här ingen täckning till att ringa jobbet med så det fick helt enkelt vänta.

Jag jobbade på med det sista av mina arbetsuppgifter innan jag såg folk springa runt i vagnen framför. Det såg ut som de inte visste vart de ville sitta någonstans och kände på alla platser innan de kunde få ro. Just när jag tycktes se en gestalt längst med ena hörnet i vagnen så blev det svart och alla personer försvann in i mörkret men vi hade fortfarande ljuset tänt. När lamporna tändes igen efter ett par extremt långa minuters väntan satt alla där i varsitt säte med blickarna vända framåt. De rörde inte en enda minn utan såg helt paralyserade ut som om de var tomma skal utan en kärna i mitten. Nog för pod avsnitt idag tänkte jag medan jag satte mig längre ner i sättet och slog på min gamla framtidspodd om hur man lyckas i karriärs livets alla motgångar.

Vi stod still en lång stund, klockan hade börjat bli sent över lunch men någon mer information hade inte kommit fram. Vagnen framför var fortfarande lika tyst och stel som innan med allas ansikten riktade rakt fram. Ett skrik skar igenom den tunga luften men det kommer från vagnen bakom där folk som i vagnen framför hade gjort för någon timme sedan farit runt som höns kring alla säten tills att alla ljus i slocknade förutom här. När lyset sen slogs igång var de tomma skal med blicken rakt framför sig som hjärntvättade experiment. Jag satte mig i min stol igen men denna gång lät jag telefonen och dess hörlurar stanna i väskan ihop med datorn. Sen började det som jag hela tiden hade varit rädd för, paniken. Paniken som grep tag om alla och de for runt över alla säten i vagnen medan jag feg som jag var gömd under det lilla bordet krampande kring min väska. Sen slocknade ljusen som de hade gjort för de andra tills de fruktansvärda minutrarna var över. Alla satt där tomma och själlösa stirrandes rakt ut i tomma luften. Jag kunde verken släppa väskan och ännu mindre släppa min panik som höll fast mig till bordets fot. Dörren till första vagnen öppnades och gestalten från innan som bara hade stått där i vagnen och stirrat gick igenom gången mellan stolarna hasandes med fötterna. Jag kände genast igen henne, damen med tidningarna. Men hon var inte riktigt den damen jag kom ihåg även fast den påminde om henne. Hennes mörka blick, bleka hud och rufsiga hår fick henne att se ut som något helt annat men de tomma förföljde henne. De såg henne och hon visade dem medan alla reste sig och följde henne ut från vagnen och in i den bakom.

Dörrarna gick att öppna inifrån och ut sprang jag från rälsen, från tåget och från de tomma skalen i ledning av tidningsdamen.

Jag åkte aldrig tåg någe mer efter det utan tog bilen direkt till jobbet. Jag satte mig verken i buss, spårvagn eller taxi för den delen efter denna incident. Tåget ska senare ha blivit hittat helt tom utan tecken från verken passagerare eller personal och damen med tidningarna ska aldrig ens ha existerat.