Som om handbromsen fastnade.
Orubblig.
Bränslet slut och dragläge ur funktion.

Då plingade jag på akutmottagningens dörr.
Talade osammanhängande. Skrattade.
Jag minns läkaren. Ung. Ovan.
Han sa. Du berättar så hemska saker men så skrattar du.
Nervöst. Nervöst skrattade jag.
Fick senare höra att det är vanligt. Nästan.

Sedan fick jag vila. Bland galningar på galonsäng. Bland kala väggar och mandalaböcker, färgpennor och hörlurar inkopplade till Spotify som spelade låtar om att det blir bra, var förbannad och heja. Heja mig.

Sedan fylldes bränslet på. Bränslet.
Handbromsen lättade lite. Lite i taget.
Nu fungerar dragläget. Efter regelbunden service och besiktning av själen.
Mjukt, med finess.

Mitt eget dragläge.
För all del tvärnitar jag stundtals, lägger i fel växel, byter fil, kör om, fickparkerar och kör landsvägar. För att jag kan. Stannar vid sjöar. Kastar mig i.
För att jag kan.