räds ej det mörka havet det är tjärnens djupa jordöga

vänligt blickar det

en vind vilken ej är en vind stryker iskall

en hand tömd  den skänker rysningar

jag fryser

sträcker ögon in i höstrosens doft

ber rosen lindra värken i detta trasiga hjärta

en fjäril lyfter

dansar lätt

kom

det grå att gråta tyst det går att le

de märkte aldrig det märktes ej

märkningen jag gavs jag sedemera

se de mera

med gråtande järn brände bränner in i min hud

tatueringarna på insidans drog dras samman till klumpar  i valvet

där

höljt under bågar

under vad är under

där höljt under bågar går det att ana skimrande rött

däri tröstas mina ögon

ges märgen stunder av lindring

lindra sitter på en sten mer i en stenhand

båda intill tjärnen

lindra drömmer de röda näckrosorna

trädens möten

stammarnas viskningar i jord

räds ej det mörka havet det är tjärnens djupa jordöga

vänligt blickar det

månen sköljer in saffransguld

lommen drar stråkens djup

strängar vibrerar

bergen öppnar strupsånger

träden skrudas med vita vandringssjalar

lindra stiger in i tjärnens pupill bär en klädnad i rött