Det var engång en pojke,
han grät, ofta, så hårt,
att han nästan försvann.
En liten, liten kontur av honom fortsatte att andas tyst,
livet slog honom, brutalt, om och om igen.
Pojken försökte dö genom desperata rop efter hjälp,
men lyckades inte ta sig därifrån.

Genom snötyngda mörka vägskäl,
och blomstrande berg och dalar,
piskad av regn upplyst av solsken,
dödade brutala stormar nästan hela hans själ,
men konturen växte sig stark, började samla på färg.

Mellan gryning och skymning,
upphörde livsledan osynligt att plåga.

Färgglad, tacksam över att få vara vid liv,
ler han, pojken,
som någonstans bland tårar växte upp och blev en lycklig man.