En ateist tycks ofta mera troende
än den som har en tveksam tro på Gud,
som har sin livssyn som ett slags förtroende
trots tvivlets gnissel som ett bakgrundsljud.

En ateist med självsäker förvissning
om vetenskaplighet och evidens
gör ofta narr av gudstrons vaga gissning,
som hotar ateistens preferens.

En ateist tycks ofta mer beroende
utav sin övertygelse att Gud ej är,
än den som tvivlar men trots allt är troende
och inte känner Gud som en chimär.

Nog är det underligt med ateister,
som har bestämt sig att förneka Gud,
som fastnat i förnuftets sega klister
i vetenskapens axiom och bud.

De framhåller så gärna gudstrons brister,
dess form av opium och Tomtebo,
men själva är de fundamentalister,
som vägrar tvivla på sin egen tro!