Innan vi kunde röra oss längs de trädgårdsgångar och de minnen som vi återupplever då vi genom springor i gardinerna ger oss salongsplats på vad som förevar, frigörs de skapelser som bara bestod av en skugga. Vinden rör om i diktens fasta komposition medan solen stiger spikrakt upp i skyn. På en sidokant av scenen fanns en valvbåge som möjliggjorde att solen blott kunde belysa honom Förebådaren. Hinsides hade han redan hunnit komma medan jag ser grannen hämta tidningen. Nu bildar solstrålarna komplicerade kontaktnät genom atmosfärerna. I hans mantel har stoftet från rymden en kanal för allas tillblivelse som blir till under den korta minut då man upplever skapelsens rastlösa tillstånd.
Detta upplägg tycks ha blivit till för Dig käre medhjälpare men du uppmärksammar det inte. Det är ju din morgon jag beskriver så jag får börja om för att beskriva min men det innebär ganska stora svårigheter för jag har glömt bort det mesta. Men jag behöver knappast bekymra mig för på Förebådaren hängde det att världen förblev i sitt tillstånd och då och då slantade han in sig som ett personligt avtryck i skapelsen. Det är då jag upptäcker att alltsammans övergått till ett konstverk där månen bildar sky över onda hus och Förebådaren har blivit ärke-djävulen som drar ned verkligheten i en öppning i Blomströms kanal.