Nu sjöng trubaduren på sista versen men det skulle komma fler sånger, så var inte ledsna. Hans mörka ballader hade gett resonans hos publiken,  som vid flera tillfällen låtit tårarna flöda, även om han ibland ballade ur och gjorde halt och sjöng något glatt  av Taube. Ett eget potpurri av Taubelåtar hade han snott ihop och gett namnet aladåb à la Taube, för han ver en verklig muntergök och gillade allt dallrigt. 

Som många sångare hade han ett för det mesta välansat pipskägg vilket dock inte hindrade honom från att vid behov iföra sig fingertuta när tummen varit igång för ofta och för mycket över de spända gitarrsträngarna.

En gång när han spelat på polisens julfest hade han skaffat polisonger för att bättre smälta in i sällskapet. Men det var då det.

Han turnerade alltså runt på olika äldreboenden för alla andra lyssnade bara på Spotify - och Snaps-chattade. Men en snaps är väl inget att tjata om, bara att ta sig en rackebajsare, även på ett äldreboende. En snaps i vart ben eller varför inte i vart öra så låter sångarbrodern desto klarare i strupen!

Nu var spelningen på Tristessoasen slut - ja, så hette stället -  han tackade för sig och sin guitarra, och de gamla satte åter igång sina hörapparater.