Ögonen föll mot marken,
näsbenet knäcktes, munnen syddes igen,
djävulen flydde ur hans bur ( jag förstod aldrig hur!)
någon grät rosenblad mellan läppar ( jag förtår fortfarande inte hur!)
Skuggor kräktes mot asfalt,
fingrar pressades djupt in i halsen,
på någon som inte bar skuld.

( Gud, det händer ibland att jag undrar,
varför du gjorde sådär?
varför lät du mig bli så rädd?)
Jag seglade genom oskrivna pappersblad,
jag lådsades,
under dunet kunde jag inte andas,
tappade mina andetag, glömde hur man levde glad.

Under lila moln,
öppnas mina ögon,
näsbenet är läkt,
munnen har börjat tala,
här finns inte tid, att umgås med tårfyllda rosenblad.

Förlåtelsen är på väg,
sakta.