Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Att vi upplever dem är tecken på att vi börjar återhämta oss från det som hänt. Att reagera är alltså början till bot. Något friskt ! Motsatsen skulle vara att fortsätta som om ingenting hänt eller att med apatins hjälp begrava händelsen och samtliga livslustar.

Att i psykologisk behandling såsom t ex kbt ( som egentligen är en pedagogik utan koppling till individens historia ) fokusera på symtom, såsom en fysisk eller psykisk reaktion på trauma, är således starkt kontradiktoriskt. Det är som att "hjälpa" en person att sluta ha ångest när det egentligen är ångesten som driver patienten till behandling för sina verkliga problems skull.

Att behandla symtomet är att göra patienten en björntjänst...."väck inte den björn som sover".