September, sommarns sista sammankrattning,
en hög kompost av döda växter trind.
Du bär en skammens rodnad på din kind
som tecken på din skeva självuppfattning.

Än sveper du dig blygt i molnens fållrock,
än öppnar du dig, naken som ett rå.
Ibland är du en bild av Jackson Pollock,
en Wahrholburk med Marilyn Monroe!

September, obegriplighetens månad,
av dig kan ingen oberörd förbli.
Du gör mig stundom stum, ibland förvånad,

du tillhör någon annan, liksom lånad
från andevärldens dramatik och trånad.
Du är som dimmorna hos Debussy!