natten
en spegel med mildhetens hand

detta dystra täcke vad är det vävt av
kan hända minnen vars tyngder är av slagen
 de vilka gavs

kan hända bankade de så hårt på porten
den port vilken ledde in i pärlemorskimrande salar
salar i bergsvida inren
för visst är det så att bergen var hav att
hav var berg

så

bergen kan måla musslans pärlemor
i stunder när en vissnad behöver pärlljus

flämtande
andas luften

regnmolns mantlar lindas runt
vävda av dystra tankar
formade av tung lerjord

en vind hörsammar
lyfter flikens spänne

silversmide
lättar andning

hon vänder sitt nakna ansikte
in i märgens vita
åder rör vid blå
djupt blå

rena mig
från mig själv

jag ber

natten
en spegel med mildhetens hand

skymningsvarsel

du gav mig skymningsvarsel

månen sluter sina ögon runt mig
månen andas stjärnorna

månen visar mig mitt hjärtas låga

nej

du kom mig aldrig nära
hur skulle du
mina dörrar är slutna
ett fängelse är min boning
jag vakar med en stjärnas låga

jag följer lågan
hur lågan sakta sjunker in i nattens vilande hav

natten
en spegel med mildhetens hand