Den här bekännelsen har tagit tid att skriva

Alltför lång tid. Kanhända det varit mitt dåliga samvete, eller att min puls vägrar samarbeta

Kanhända min törnrosasömn aldrig finner sin prins och framtiden kräver tillbaka alla hundår jag stulit ifrån den

Har försökt hosta fram orden och finna mening i tystnaden; saltat såren och gråtit bläck

Var fjärde timme har jag vaknat upp i ett hav av svett och skräck

Träden har hört mina viskningar, utan att vinka tillbaka. Månen har vänt mig ryggen 

Antar att det är så det känns, när man är fredlös i livet och hemlös i själen

Men jag tror mig ha hittat det stället i mitt hjärta, där det hugger till som hårdast

Just det stället inom mig, där jag inte kan sluta blöda, fast jag inte förlorat en enda droppe blod

Där det aldrig slutar att regna, fast min strupe känns lika torr som Atacamaöknen

Framför mig ser jag en femårig pojke. Blåögd och med lila märken på sin hud

Så van vid smärta att han ofta gör sig själv illa, bara för att känna något

Pojken gråter och frågar efter sin mami. ("Lilla mamma" på spanska) 

"Kommer hon tillbaka? Varför har hon lämnat mig?" 

Jag svarar att jag också förlorat min mami. Dock inte den biologiska, utan den poetiska. Den till varje pris mänskliga. Den profetiska

Vinden slutade att smeka mitt ansikte den morgonen och solen slocknade av sorg i askfatet inuti min bröstkorg

Kände mig förlamad, som Tokyo i februari 1945, efter att nordamerikanska bombplan dränkt staden i napalm

Missförstå mig inte. Båda mina föräldrar är i livet, än så länge

Vill inte verka taktlös. Det sägs att när döden bjuder upp till dans, så är man maktlös, rent av chanslös

Men jag känner mig föräldralös. Mina drömmar har förlorat sin mamma. Mitt liv och mina sagor har förlorat sin amma

Framför mig ser jag nu en liten sparv. Fräknig och med rödbrun näbb. Stort huvud, korta ben och taniga vingar

Han skäms för att han precis kissat på sig. "Var är hon? Vad har du gjort? Har hon lämnat mig på grund av dig?"

Jag svarar att jag också är rädd. Rädd för somna om och ännu mer rädd för att aldrig vakna upp igen

Den här bekännelsen har tagit tid att skriva

Alltför lång tid. Kanhända min stjärnkarta brunnit upp och mitt skepp styr rakt mot klipporna

Kanhända jag skriver fem minuter innan min kropp sjunker ned till botten

"Hade hellre velat att du försvann och inte hon!"