Regn ger i allmänhet upphov till just den förtvivlan som får mina inre spänningar att släppa så att pennan tycks börja röra sig av sig självt över pappret. Då man som nu står utanför världen på det sätt som jag gör frigörs det jag burit inom mig med en sådan kraft som naturligt bildas i motståndet med det skrivna ordet, som gestaltas i omgivningens innandömen och den påvra verkligheten. Man tycker att man dras bort från världen utan att man behöver fundera på hur det hela går till. Så småningom kommer denna kraft att gestaltas i utrymmen av den natt som scenrummet bjuder på. Emellertid måsta man vänta in att alla dessa oändliga mängder av faser hittar sin rätta form för det enda man upplever just nu är stormens dån utanför och havets väldiga vattenkvastar. Men från ett sådant regn kommer ljud, som befinner sig i en skyddande hinna som finns bakom tillvaron. Snart hör man någon som har väldigt bråttom komma ned från regnväderskärmen. Omgivningen tycks ha väntat på detta ögonblick. Naturligtvis är det ingen vanlig individ som kommer utan vet hur man arbetar bakom linjen och gör sig till ett med stormens svall.
Slutligen blir jag så elastisk att jag kan ta mig igenom textens hinnor och dels passera under den som kom ty han når plötsligt inte mer tillgrundbotten i rumsdimensionen. I nästa minut sitter jag i en järnvägskupé och han som just tog sig ned från regnväderskärmen har satt sig mittemot mig. Man reser nämligen mycket ofta då man vistas på denna sidan tillvaron men man kommer och försvinner allteftersom det ger sig.