Farväl, du dömda dikt!
Nu skall jag frihet njuta.
Nu ser jag som min plikt
att versens kista sluta,
att lägga locket på
och sluta upp med rimmen.
Vad fint det känns att få
dig dömd i gryningstimmen!

Farväl! För evig tid
ska du bli kvar i mullen,
men vår moderna tid
fortsätter uppå kullen,
där hösten färgas röd
av hugg i grammatiken.
Du är då redan död
och rutten i rytmiken.

Farväl till allt ditt tvång
att räkna versens fötter,
om än din gamla gång
har tusenåra rötter,
om än du klingat skönt
bland blommorna om våren,
så är det inte lönt
att nu besmycka båren.

Farväl, du dumma dikt
med alla dina reglar!
Här råder känslans bikt,
när jag med orden dreglar.
Nu gör jag som jag vill
med regelpoetiken
och struntar från och till
i poesietiken.

Farväl! Liksom en psalm,
skall du förbli i griften.
Låt glömskan av ditt kvalm
befria diktardriften
att lyfta med sitt skrik
och regellösa flöde
och slippa dig bli lik
som ligger bland de döde!

Farväl, du bundna form,
som tanken har beskurit
med språkets stränga norm
som känslorna besvurit.
Nu stundar frihetstiden
med fria versens rad,

- men varför känns jag vriden
och inte längre glad?