Det finns många ansikten som speglar sig i dunklet medan huset är fullt av spöken sedan verkligheten har blivit upplåten till den främling som från och till skapas av mörkrets olika skiftningar och tycks med sitt skeletterade ansikte hålla ljuset på avstånd. Det tycks som om hans kläder ständigt är våta ty de skakar av sig vattnet i en underlig dans ute på balkongen. Samtidigt håller pjäsen att förändras och eftersom jag befinner mig mellan två huvudscener kan jag inte komma fri och rädda situationen. Men språket som ständigt rör sig i rummet behöver inte räddas från förlisning för det har en sådan volym att det bär upp hela omgivningen medan vi övriga slutligen stänger in oss i vår inre berusning av de dofter av blomster som trädgården skänker oss.