De Malmöitiska gröna parkbänkarna; hur gatlyktorna kastar sitt reflektiva sken i vattenpölarna. Den latenta kylan som långsamt tränger in genom klädet, och så fuktigheten. Tänkte det avmattade samtalet som skulle utspelat sig därpå och hur hon skulle haft sin halsduk omkring sig, hur i ett stilla moment ögonen sökt sig ut i nattens ljusförorenade himlavalv. Ett nervöst hjärtslag i ett begynnande modgrepp. Fattar orden och reder dem uti munnen, bekantar mig i dess följd. “Eehm”, den briljanta inledningsfrasen. Gnutta muntorrhet. Och så faller orden ur mig som säkra, planerade.