Det var inga lätta frågor att svara på. Hon kom alltid på sig själv, med att skriva fler frågor än svar. Var det en journalistisk ådra, som hon hade inom sig? Men... Tänkte hon för sig själv; Journalister får väl fler svar än frågor, i slutändan, under sitt "lilla" pågående projekt? Tänkte hon. Det var inte bara det, att hon nu skrev om sig själv, i tredjeperson, hon brukade prata med sig själv också... I tredjeperson. -Mim-Ariel, varför gör du så? Kanske den vanligaste frågan under hennes uppväxt, och en fråga, som kom att definiera henne även i det vuxna livet. För hur ofta, vi människor gärna vill ha en tidsram, på det som vi läser, hur ofta förnekas vi det? Inte speciellt ofta.Men denna kvinna var annorlunda. Hennes tidsrymd fungerade annorlunda. Kanske berodde det på hennes asperger? Eller kanske på den hon var? Vad var aspergern i henne, och vad var människan bakom, inom? Och visserligen fanns det frågor som aldrig fick svar. Men, resonerade hon. De krävde inga svar heller. Inte av henne, inte av någon, men dess frågor genljöd verkligheten, som ett eko. Det fanns där. Kanske var det både svaret och frågan? Det började bli intimt. Intimt förknippade var både svaret och frågan, de gick inte att särskilja ifrån varandra, de var ett. Ett kärlekspar. Och om hon ville att hennes texter, skulle spridas, som aska i vinden... Eller om hon levandegjorde dem, då hon var vid liv...? Gick dessa frågor att särskilja i livet? I vimlet, av böcker, texter, medier? Hur skulle hon realisera dem? Det var också en fråga att ställa. Hon tyckte att den var viktig, därför att; När lyssnade publiken som mest, eller bäst på henne? Trots hennes Eller, i sammanhanget, så frågade hon sig; Skulle publiken ta till sig hennes texter, som bäst, när hon var död? Och genljudas av frågan hos betraktarna,hos åskådarna; Vem var hon? Varpå, någon skulle försöka tolka hennes texter, och därav ge sitt expertutlåtande, om vem hon var, och vem de trodde att hon var. Men de skulle i sådana fall, alltid tänka i sitt inre; Om det gick att prata med henne, vad skulle vi fråga? Vad skulle ha varit intressant för oss att veta? Inte skulle det vara i deras tankar; Hur får vi till ett bra samtal? Eller,kanske att den sista frågan, som hon tänkte högt, i sitt inre, kanske att det bara var en fördom? Kanske var det inte en sann historia? Kanske inte...; Ett sant fragment? Och hur pratade man högt med sig själv, utan att prata högt IRL? Vad menades med att prata högt i sitt inre? Tankar som genljöd... Tankar som var mer klara, än andra. Nu hade hon pinkat in sitt revir, nu hade hon sagt sitt! Hela boken, var som ett stort terapeutiskt syfte. Ett terapeutiskt syfte...
Ett terapeutiskt syfte var...(Och sedan förklara vad det är.)
Hon skulle komma att förklara en massa saker. Men sanningen var, att hon inte visste hurdan världen var. Hon var ständigt den utforskande.