Under en obestämd dag hade tydligen verkligheten fått nog.
Händelseutvecklingen höll på att stagnera.
Att fortsätta leva med en sådan dag hade ett pris som verkligheten inte var beredd att betala.
Slutligen beslöt den att välja de mest drastiska sättet att förändra situationen nämligen att ömsa skinn.
Man kunde bakom skymningen höra verklighetens skri som snart ökade i omfattning.
Omgivningen började skälva likt en jordbävning men slutligen hördes en stämton likt en bälg som höll på att brista.
Men den följdes av en hög och mer ljuvlig stämton varvid männen började dansa först sakta och trevande men sedan med allt större fermitet.
De började jubla och ropa: Mot öknen mot öknen.
Innan morgonen blev till fanns hela tonskalan från det timliga som kunde bli mitt ögas fönster.
Med andra ord hade jag gjort ett stort avtryck i texten och berett mig rum och överblick utan att egentligen vilja det.
Det är väl att bemärka att öknen inte brukade tillåta en oinvigd att göra så ty denna plats var en del av de översinnligas textområde
Den kallades den Gamles plats och var en del av Herrens kropp eftersom allt jag såg skapades genom ord från honom eftersom jag tydligen utan att veta det tillhörde honom.
Så här kommer denna text att traderas för våra efterlevande såsom en tidlös spegling från en avlägsen dåtid som sammanbinds med ett evigt återkommande nu.