obekräftade kroppen slår tillbaka
slår och slår på sig själv
allt som hon borde lämnat men inte vågade
klämmer ihop livet i en form
snäv och obekväm

obekräftade kroppen gråter för sig själv på toa
går en miljon promenader för att bli av med sig men inget hjälper
obekräftade kroppen försöker dölja sina behov av att smekas och smeka
skriver den här texten
tar en alvedon
försöker vara lite rolig och skämta om åldrandet
men en kvinna i medelåldern låter sig inte luras


obekräftade kroppen ylar in i sin mobil om hur vacker hösthimlen är
om hur mycket underbart det finns att va tacksam över
men obekräftade kroppen identifierar sig med jorden nu
den utsugna misshandlade jorden
ögonen finner varandra
jordöga människoöga
som en ögonpassning
läpparna talar samma språk

obekräftade kroppen är heligt förbannad och skulle behöva en egen butler
en egen omstarter för kroppar som vill tala ut
smärtan är så skrämmande
kanske har jag blivit biten av en fästing eller fått någon svår sjukdom tänker hon när klockan 1.52

lusten att leva rinner som guldet ur ett bankvalv
ingen har lärt henne hur grått hår och rynkor gör män ointresserade av en kvinna
smärtan i alla skarvar är som billigt potatismos i portionspåsar
det enda hon tålde när barnet röde sig magen
pulvermos
obekräftade kroppen är jävligt irriterad

hon bestämmer sig för att hänga upp alla sina kameler på väggen
måla sig röd
släppa ned axlarna och ta en sup för alla kvinnor före henne
som balanserat mellan osynliggjord och häxa
är det meningen att jag ska bli en före detta kvinna
obekräftade kroppen blir mer och mer bedövad av Alvedon och insikten om patriarkatets förfulande gubbslem

klara sig
vara stark
stå rak
obekräftad av ett samhälle som utestänger tankar om döden och åldrandet som en del av livsprocessen
den som stiger som dimman ur människolivet
sammanfattar och destillerar
obekräftade kroppen kliar och vägra glömma sig
sitt kön och sina andetag
andetagen som de är när de är trygga och vilar i sin älskades armar