Frånvänd från de flammande ljusen från verkligheten
sönderbrända läppar skjuter upp från sotresterna
döda ögon och mun just utandats en liderlig smärta
Numera tillhör han tiden för han ruttnar redan
Först går skuggan av morgonen som tar liv just i denna minut medan vinden börjar spela mot de tomma vidderna. Det är verklighetens kärna i blåst som i regn.
När det höjnar på dessa orter är en komplex återskapelse på flera stationer har mörkret lystringssignaler med sig till oss från andra sidan för att leda oss genom dagen.
Medan dyningen i sina ljusa nyanser fyller rummet avslöjas ljusets och vattnets hemligheter att de ibland är lika stora illusioner som verkligheten för övrigt
Sedan jag har avlägsnat mig från texten arbetar verkligheten bakom ljusskuggan medan scenrummet väntar på utvecklingsbar kontext Slutligen tappar jag kontrollen och skälver i ett rum med besinningslös frossa. När morgonen randats har ingenting egentligen förändrats utan min själ har härdats på ett sätt som är mig helt främmande. Det är en signal från den inre miljön som förstärker textens immunförsvar från sådant som kommer in bakvägen. Med glitter från min värld låter jag själva medvetenheten slå in tillvaron och skickar ett sista farväl medan himlarna brinner.