Det bästa med poesin är
att den inte behöver synas.
Den finns ändå, oskapad, oupptäckt,
lurande som ett snöväder i april,
på ett symöte i baptistkapellet
med sin potentiella tröst och oro.

Poesin ligger alltid ofödd i luften
som något man längtar efter
men som ännu inte blivit till.
Oönskad finns poesin ändå
i bistra sanningar, formulerade
av barn och dårar.

Poesin finns att hämta i varje människa
med sin svaga lukt av urin och tandvärk,
kärlek och död, fantasi och svartsjuka.
I minnets skafferi möglar en massa poesi i onödan,
oskriven, oäten, osmält.
Det är det sämsta med poesin!

Det bästa med poesin är
att den är det gudomligas andedräkt,
osynlig men närvarande,
oskriven men verklig.
Sanningen är poetisk,
det är det bästa med poesin.